Är det bra med work-arounds för domännamnsregistrering?

Vi har just fått reda på att den finska toppdomänsregistryn har dragits inför Eu-kommissionen (http://www.idg.se/2.1085/1.139001). Vårt östra grannland kräver att man är legal medborgare alt finskt registrerat företag i Finland för att ha en .fi-domn.

Alla toppdomäner har någon form av regler. Somliga mer rigorösa än andra. Och alla toppdomäner hävdar att just deras regler är till för att skydda innehavarna, att sända signaler om trovärdighet, att sända signaler om att innehavaren är från landet ifråga mm. Gemensamt är att man vill värna det egna landets identitet och sin egen överlägsenhet jämfört med andra toppdomäner. Och inget fel i det!

Samtidigt så måste man vara medveten om att alla regler som ställs upp hittas det work-arounds för. Det är inget fel på innovationsförmgan hos den som vill ha ett visst domännamn!

Finland har stllt upp regeln att innehavaren av domnen skall vara ett registrerat finskt bolag alt finsk medborgare. Det r heller inte tilltet att hyra ut ett domnnamn. Undrar hur mnga .fi-domner som r uthyrda till icke-finlndska juridiska eller fysiska personer?

Norge har samma krav som Finland p registrering i Norska Bolagsregistret (Brnnysundregistrene) kombinerat med att de kan ha max 20 domner registrerade. Hur mnga bolag tror ni det finns i Brnnysundregistrene som enbart har till uppgift att registrera domner t icke-norska bolag resp t norska bolag som har behov av mer n 20 domner?

Under .de kan vem som helst registrera – bara man har en adress i Tyskland. Hur mnga tyska adresser tror ni finns i Tyskland som hyrs ut till icke-tyska domnnamninnehavare?

Nr man ser dessa regler och samtidigt hr kraven p att man ska veta vem som r innehavare av ett domnnamn s kan jag inte lta bli att frga mig vilket som r bst:

Att man mjliggr fr domnnamnsinnehavare att registrera under egna korrekta uppgifter eller att man skapar regler som stimulerar innovationsfrmgan till work-arounds?